Kontaktannonsen

De har stämt träff vid spottkoppen på centralen. Han står bredbent och väntar, med sin röda slips väl synlig innanför den uppknäppta läderjackan. Han ser henne komma gående med blicken svepande över folkmängden. Det måste vara hon, för hon har en röd tröja på sig.

-Hallå där, visst är det du?

-Ja, det tror jag, hej! Det är du som är Anders, då? De tar i hand.

-Och du hette Sabina? Hon nickar.

-Då så, Sabina, nu suger det i kaffetarmen.

-Mmm. Vart vill du gå då, nåt av fiken här eller en kaffe på MacDonalds eller...

-Nänä flicka lilla, inga hästburgare här.

-Fast nu var det ju inte på Mac Donald´s som hästkött...

Han avbryter:

-Man vet inte vad de har i maten där. Men det spelar ingen roll nu, vi skulle ju fika, eller hur? Jag vet ett trevligt kondis dit vi kan gå. Vi går dit, tycker jag.

Hon säger inget utan markerar med en lätt nick att hon är med på förslaget. De går ut från centralen och börjar promenera.

-Jaha du Sabina, vad gör du om dagarna då?

-Jag har timvik på en förskola.

-Viktigt jobb det där, att sköta barn. Då gillar du ungar, va?

-Naä. Jo, det gör jag väl. Men jag halkade mest in på ett bananskal, och sedan är det svårt att byta bana. Just nu är det väldigt jobbigt eftersom jag blev övertalig och inte har fått någon fast anställning någon annanstans. Så – timvik, som sagt. Jag letar efter annat. Livet får inte vara hur tråkigt som helst. Egentligen mår jag bara bra när jag får höra musik och dansa. Gärna tillsammans med någon. Hon ser på honom i ögonvrån och ler lite.

Anders söker efter orden.

-Jaaa...inte vill man vara ensam heller. Att dela med någon är ju det man vill. Och jobbet... för en så trevlig och pigg tjej som du borde det väl gå att hitta något. Jag tycker att det är absolut nödvändigt för människor att ha en livsuppgift.

-Mmm. Fast det...

Han fortsätter:

-Det är synd att vi i dagens samhälle har ett så snävt perspektiv på det där med livsuppgift. Det måste inte vara lönearbetet som skall vara viktigast i livet.

Sabina blir upplivad och lätt röd om kinderna.

-Precis! Jag tänker på konstnärer och artister och så, jag känner en kille som är en superbra DJ och bara vill jobba med sin musik, men...

Han bryter in igen:

-Fast diskjockey, är det så konstnärligt? Nej, jag tänkte mer på hushållsarbete och omsorg. Varför skulle det vara fel att ta hand om sina barn hemma? Är inte mamman det viktigaste i barnens liv? Du som jobbar på dagis måste ju ha sett massa ledsna ungar. Det är ju galet det här...

Hon avbryter, kinderna är ännu lite rödare.

-Båda föräldrarna är väl viktiga för barnet. Och så många ledsna barn har jag inte sett på förskolan. Själv skulle jag inte vara bra på att gå hemma för jag vill kunna gå ut och dansa och umgås med folk, och det funkar inte om man har barn. Man blir så låst av att ha ansvar för ungar.

De går vidare under tystnad. Han säger:

-Där ligger kondiset.

De stannar utanför och ser in genom fönstret. Han byter fot och harklar sig lite.

-Alltså, vad vill du ha?

-Bara en kopp té tack.

De står kvar.

Sabina rätar på axlarna och skjuter ut hakan lite. Hon drar ett djupt andetag.

-Fast det vore nog gott med en bit chokladtårta eller så också. Med vispgrädde.

Han lyser upp, ger henne en försiktig låtsasboxning på överarmen.

-Men visst?! Och vispgrädde måste man ha till, det är så tråkigt att man i dagens samhälle aldrig får äta något som är lite fett eller lite sött nuförtiden utan att få dåligt samvete. Man måste ju ha fett i saker för att det skall smaka något. Det är fettet som ger smak, vet du.

Hon stannar upp i steget och ser lite tvivlande på honom, men fortsätter in.