-Sluta riv på mattan, Sotis!
Mattan. Den fina trasmattan som mormor hade vävt, och nu är den halvt uppriven av den jävla katten. Igen. En till sak som skitkatten har förstört. Och han verkar inte bry sig om det. Visst, när han såg att Åke tittade på mattan sade han pliktskyldigast till katten att sluta riva på den, men han hade uppenbarligen ingen åstundan att äntligen börja uppfostra Sotis. Han stod på Sotis sida. ”Saker är inte viktiga, Åke. ”
Mattan. Den fina trasmattan som mormor hade vävt, och nu är den halvt uppriven av den jävla katten. Igen. En till sak som skitkatten har förstört. Och han verkar inte bry sig om det. Visst, när han såg att Åke tittade på mattan sade han pliktskyldigast till katten att sluta riva på den, men han hade uppenbarligen ingen åstundan att äntligen börja uppfostra Sotis. Han stod på Sotis sida. ”Saker är inte viktiga, Åke. ”
Han såg på mattan igen. Kämpade.
Saker är bara saker. Människor är viktiga.
Inte saker. Glöm det nu. Släpp det. Men så gick det inte längre.
-Förstår du hur det känns? Mormors
matta? Jag vet att jag inte borde bry mig om sådant här, men nu gör jag det.
-Åke, du är en sådan drama queen.
Kommer det ett ultimatum nu? Du eller katten, liksom?
Han bet ihop om svaret, tittade
länge på mattan och katten. Och på honom.
Svalde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar